Guidens gudinna
Det är så dom kallar mig. Eller pappa iallafall när jag kom och berättade om hur bra det hade gått idag på kvällens guidning. Jag vill bara säga det, att guida är SKITKUL(!). Åh vad glad att jag tog mig i kragen och sökte detta guidejobbet. :D :D :D.
Ni som känner mig utan och innan kanske funderar på hur det egentligen fungerar att jag, Sara, som vanligtvis darrar som ett asplöv när jag står framför en folkmassa, faktiskt tycker att det är skitkul att guida. Är det kul att gå omkring vara rädd?
Jag ska tala om för er att jag älskar att stå och prata inför folk egentligen. Jag har alltid gjort det. Men, när jag gick första året på gymnasiet (första gången, jag har ju gått i ettan två år) så var jag med om något väldigt (för mig) dramtastiskt. En milstolpe i livet som jag aldrig vill återvända till, men som alltså fick mig att bli (bl a) fruktansvärt scenrädd.
Sedan dess har jag var sjukt scenrädd, men ändå haft inombords att "älska prata inför folk". Alltid när jag gått upp och ställt mig framför folk så har jag darrat som ett asplöv för att sedan med sjukt ostadig röst försöka få fram det jag ska säga. Jag har intalat mig under dom senaste åren att jag bara måste göra några gånger och sen går det över. Som en tröskel. Men oavsett hur många gånger jag än stått framför klassen och pratat så har jag varje gång blivit lika knäsvag och blivit illamående.
Fram till typ nu, när jag har börjat guida. Första gudiningen, jag gjorde tillsammans med en annan, var supernervöst! Även första guidningen jag gjorde själv igår var supernervöst, men då gick det ganska bra faktiskt och jag fick komplimanger efteråt. Vilket har lett till att idag knappt ha varit nervös alls innan och det att gått superbra under själv gudingen. Så jag hoppas nu att detta ska fortsätta i samma spår och att scenrädslan ska försvinna helt i princip.
Kommentarer
