sparavackradagar.blogg.se

Jag har ju varken visat brillorna eller nya hårfärgen. Dock har håret ljustnat en hel del sedan jag färgade det (vilket bra eftersom det blev så sjukt mörk då). Men här är jag iallafall, en brunett med brillor i matchande färg :-)
Fick även för mig att köpa ett närbildlins-set till mitt 50mm objektiv för ett tag sedan. Hittade denna bilden i kameran när jag testat den linsen där man kan gå närmast. Så... woalla! Blev riktigt fotosugen förut när jag klickade bilden på mig själv så nu ska jag sätta mig med lite mer läxor så jag har hela dagen på mig imorgon att fota ^^

Var ska jag börja? Eran jag snackat om har definitivt börjat och det känns i alla delar i hela kroppen. Både på gott och på ont. Fullt ös redan från dag ett och jag är redan efter första veckan begravd i hemuppgifter och läxor. På skolan säger lärarna att det liv man har är bara att kasta ut. Tv, radio, vänner, alla datorprogram förutom sin mailen och Word är bara att ta bort. Vi ska helst flytta in i skolan och bo där, dom människor som är i klassen (och övriga elever på skolan) är dom vi ska bilda nya kretsar med. Heh..

Den första veckan har bara bestått av nya intryck, och att gå från säljare på Dressmann (där man står hela dagarna och endast får sitta på lunchen) till att sitta ner timme efter timme är så sjuuuukt jobbigt. Alla myror i hela kroppen väcks till liv och springer omkring överallt. 

Nämen se vad jag hittade! En liten Disneytjej som jag är så.. Varsågoda! Lite hemskt men.. Roligt, kreativt och mycket skilckligt må jag säga!

Alltså... Imorgon, *sväljer*, börjar skolan O.o

 

I ärlighetens namn har jag inte förstått det ännu. Jag fick visserligen tackblommor igår på Dressmann för det var min sista dag, så det där med att jag inte ska jobba mer börjar liksom tränga in i skallen nu... Men skola? Jovisst, jag ska börja plugga i höst, men imorgon? Nejdu. Enligt min skalle så är morgondagen en dag som alla andra. En dag då jag ska slappa och inte göra något särskilt.

Men, almanackan säger annat: 9-16 är det som gäller imorgon i skolan. Så nu förbereder jag i fulla muggar som om jag skulle börja 1:a klass. Har lagt fram pennor, sudd, block och rensat väskan så den är ren från allt som jag "kanske kommer att behöva" med som med facit i hand aldrig har används. Men nu är allt som sagt borta. Bara en penna och ett block (okej, jag lurar väl ingen, jag har maaaassa onödigt i väskan fortfarande). Nu ska jag bara plocka fram en "fungerande outfit" så är jag ready to go.

No more blondie. Nu blir det återigen brunt. Lite mörkare än räknat med men då jag är en person som egentligen inte bryr mig särskilt mycket så är det chill. Anledningen till min bruna framtid är ju givetvis att jag är brunett i (hår)botten (heheh ;]) och jag pallar faktiskt inte färga utväxt och ha mig var fjärde vecka som blondin. 

I övrigt väntar jag på samtal från vårdcentralen. Jag har nog inte nämnt det men mina knän känns aningens kaputt. En tid hos en sjukgymnast (eller var dom nu föreslår) är väl det jag är ute efter. Senare är det blodgivning på agendan innan umgänge med Slutzen ^^

Hejspace!

Man får ju inte halka efter redan innan start. Eller vad säger ni? 

Igår tog bästa mammsen med mig och Johan på Håkan-filmen - Känn ingen sorg. S Å   J Ä V L A   B R A ! Ni som inte sett den: se den! Jag kan ju säga som så att när den kommer ut som fysiskt exemplar så kommer den bli min ^^ 

Åh, detta året har jag kommit på att jag inte är särskilt förtjust i sommaren. Min hatårstid (vintern) har nästan fått sig en konkurrent. Denna sommaren har jag mer än någon sommar tidigare tänkt på julen, mörker, tända ljus, tjocka kläder och någon sorts dvala som vanligtvis drabbar många under vinterhalvåret. Ja, jag ser faktiskt fram emot den där dvalan.

Dom senste dagarna när det åskat, regnat, haglat och temperaturen har lagt sig något känner jag mig piggare än på länge ^^ Yey! Sprudel, glädje, inspiration m.m. är känslorna som just nu väller fram. Det känns faktiskt himla bra! Hoppas att det håller i sig länge! 

Idag var jag på KappAhl och handlade. Kvinnan framför mig i kön skulle visa upp sitt 25%rabattsms men var inte så hajj på sin mobil. Kassörskan fick hjälpa till att ta fram sms:et och under tiden vände sig kvinnan om till mig och skrattade lite generat. Jag såg att hon kände sig obekväm i situationen så jag sa till henne att man kan faktiskt inte vara bäst på allt. Hon såg lättad ut efter det och sen vände hon sig tillbaka för att betala. 

 

Sen var det min tur. Samtidigt som kvinnan - som nyss stod framför mig i kön - fipplade med att få ner plånboken i väskan (och därmed stod precis vid sidan om mig) så sa jag att jag också hade detdär sms:et att visa (så jag också kunde få 25%rabatt). Jag visade sms:et och kassörskan frågade om medlemskortet (vilket man inte behöver ha men man kan samla poäng på det, med det hör inte historien till). "Jag vet faktiskt inte var jag har det" sa jag till henne och hon frågade tillbaka, "Har du tappat bort det?". Självsäkert svarar jag, "Nejdå! Jag har bara lagt det på ett väldigt bra ställe". Kvinnan som stod och fipplade med sin plånbok stannade i sina rörelser och tittade upp på mig och log. Kassörskan också. Sen fortsatte allt som en normalt, jag betalade, gick därifrån och kikade in i några andra butiker innan jag skulle hem igen.

Rätt som det var möttes mina vägar med "KappAhl-kvinnans". Kvinnan hade nu sällskap och precis innan hon såg att det var jag (vi var kanske 2 meter ifrån varandra) hörde jag henne viska ganska högt till sitt sällskap, "Där är hon ju! Henne jag berättade om." och i andetaget efter hejjade båda på mig log brett innan vi passerade varandra.

Med detta sagt ville jag bara meddela att jag tycke det var roligt. Att jag gjort något idag som en annan människa (som jag inte känner) berättat för sina anhöriga. Om man skulle få för sig att tänka igenom den saken så är det ganska tufft ^^ Hejdå!

Alltså, det åskade ju ganska rejält för... snart två veckor sedan. Vårat internet försvann då. Och hemtelefon. Det är verkligen sådär klyshigt som man säger det: "Man vet inte vad man hade förrän man förlorat det". Sancka om att ta saker för givet när man väl har det. Som Internet tillexempel. En prata-i-telefon-skygg tjej som jag och har den mesta kontakten via Internet med mina vänner har varit isolerad från den mesta sociala kontakten i snart två veckor. Det är jobbigt! 

Men idag, äntligen!, kom en kille hit och fixade så vi både har telefon och Internet igen! Det var som att komma tillbaka från en semester. Ca 50 olästa mail, över 200 olästa blogginlägg (prenumenerar ju via Bloglovin), man hänger inte med i trådarna på Facebook och allt känns bara väldigt massivt just nu. 

Jaja, under dessa dagarna har jag hunnit rensa lite mycket här hemma (och övriga familjen också) så nu om bara en liten stund ska jag iväg med en full bil med bröte till tippen ^^ Gött att får göra sig av med lite som bara har legat ett himlans bra tag. 

Annars lever jag. Det är skola som börjar nästa måndag(!!!) som har börjat göra mig lite smånervös. Det mesta är chillpill och jag jobbar på. Så nu vet ni det. Hejsvej!

3 veckor kvar till skolan. Vart tar tiden vägen?! Helt plötsligt känner jag med lite stressad. Jag måste hitta någonstans att bo. Jag kan liksom inte pendla två timmar enkel väg (inklusive väntetider) till och från skolan varje dag... Inte någon som känner någon som har något till mig? ^^ 

Häromdagen puffade idéen om någon sorts smyckeshållare till mina häng-örhängen upp i skallen på mig. Det färdiga resultatet blev tyyyp som jag tänkt mig - tillräckligt bra för att duga iallafall.

Alltså, om 26 dagar kommer jag sitta apnervös i ett klassrum med ca 30 andra människor som dom flesta kommer att träffa varnandra för första gången. Dessa människor kommer jag träffa 5 dagar i veckan i två år. Typ. Om 26 dagar börjar alltså skolan och jag försöker tänka på det varje dag så det ska smälta in. Tyvärr utan framgång. Det känns som vilket sommarlov som helst. Eller som förra sommaren när ingen skola började då jag istället startade min amatörkarriär på Dressmann.

 

Det känns så konstigt att ha kämpat med att få så mycket tider på Dressmann som möjligt, att erbjuda sig alla möjliga sämsta tider i världen för att visa butikscheferna att man faktiskt vill och att man är någon att räkna med, och nu när jag fått in foten och faktiskt fått erbjudanden om ganska mycket jobb (från två olika butiker!) så måste jag tacka nej... Det är jättekonstigt. Det jag kämpat för, den "skiten" jag tagit (som jag i och för sig gillat varenda sekund eftersom jag fått betalt och jag har i och för sig träffat maaaaassa nya bekantskaper men) så måste jag helt plötsligt tacka nej till allt roligt som erbjuds nu inom den världen. 

 

Men missförstå mig rätt: Även om jag gillar att jobba på Dressmann och tycker det ska bli trist att sluta så tror jag att skoltiden kommer bli en era i sig ^^