Hej augusti
Alltså, om 26 dagar kommer jag sitta apnervös i ett klassrum med ca 30 andra människor som dom flesta kommer att träffa varnandra för första gången. Dessa människor kommer jag träffa 5 dagar i veckan i två år. Typ. Om 26 dagar börjar alltså skolan och jag försöker tänka på det varje dag så det ska smälta in. Tyvärr utan framgång. Det känns som vilket sommarlov som helst. Eller som förra sommaren när ingen skola började då jag istället startade min amatörkarriär på Dressmann.
Det känns så konstigt att ha kämpat med att få så mycket tider på Dressmann som möjligt, att erbjuda sig alla möjliga sämsta tider i världen för att visa butikscheferna att man faktiskt vill och att man är någon att räkna med, och nu när jag fått in foten och faktiskt fått erbjudanden om ganska mycket jobb (från två olika butiker!) så måste jag tacka nej... Det är jättekonstigt. Det jag kämpat för, den "skiten" jag tagit (som jag i och för sig gillat varenda sekund eftersom jag fått betalt och jag har i och för sig träffat maaaaassa nya bekantskaper men) så måste jag helt plötsligt tacka nej till allt roligt som erbjuds nu inom den världen.
Men missförstå mig rätt: Även om jag gillar att jobba på Dressmann och tycker det ska bli trist att sluta så tror jag att skoltiden kommer bli en era i sig ^^
Kommentarer
